Jag börjar om på en ny kula nu. jag kommer att skriva för min skull (mest för att anteckningarna på mobilen börjar bli lite många.)

Jag har nästan aldrig tid för att bara vara längre, det är alltid något som skall göras, och när de väl inte är något som skall göras så oroar jag mig för det jag skall göra eller borde göra.

Pengar, skola, jobb och framtid är något som bara snurrar runt i mitt huvud, och gör så att det bara kryper i hela mig.

Här om månaden kom jag till en insikt, satt och läste lite gammalt jag skrivit av mig. Om mina drömmar vad jag ville uppleva etc. Kan ju konstatera att jag inte har uppfyllt särskilt mkt av dem. Jag skulle ha rest runt, börjat en bra trygg utbildning, haft barn på G och vågat leva. Inte särskilt mkt av det som är gjort...de enda jag har gjort är ju jobbat, jobbat och jobbat och sparat sparat sparat. Sedan studenten har jag varit på totalt 2 veckors utomlands semester...vad hände med drömmarna om Afrika, Amazonas och okända varma platser, den gick bara upp i rök.
Vad hände med vovve, man och barn? och ett jobb, inte nödvändigtvis ett välbetalt, men jag har alltid velat ha ett jobb där jag trivs.

I dagens läge är jag inte berest, ständigt pank och har flyttat hem till föräldrarna. ja, jag har vuxit mkt på att ha olika jobb och bott på lite olika ställen. men jag tror att jag söker trygghet, rutiner.

Har träffat en underbar kille i 3 månaders tid nu, han kanske inte alltid är den där typiska trygghets killen, då även han har demoner att fightas mot. Jag får dock känslan av att på grund av dessa så har han en annan förståelse för att jag är så fucked up som jag är. i alla mina dampanfall.
Jag har aldrig blivit så bortskämd i hela mitt liv tidigare, blommor, middagar, frukost på sängen. Men de är även de där små sakerna han gör. Ett sms där det står fina saker som gör så att det pirrar till i hela magen, en stor kram när jag minst anar det, hans lugn när jag bara panikar sönder och gråter som att det inte fanns någon morgondag.
Det här kan nog bli bra :)