Japp, träning var det ja.....ångest ångest ångest, could have, should have ,would have....bara tanken på hur mycket man skulle ha gjort i sommar ger en jäääkla massa ångest. Ångesten gör att man istället för att sticka och träna så ligger man hemma, smurfar runt lite på facebook och får ännu mer ångest. Vilket egentigen är sjukt dumt. 

 

När jag snackar om träning snackar inte jag om den där hetsiga träningen att bli superdupersmal eller att discogymma (även om det skall erkännas att jag själv är ganska duktig på att använda den metoden).

Jag strävar efter att kunna känna att nu mår min kropp bra, nu mår jag bra. Inte bara kroppen utan hela själen...hela jag..att känna att det faktiskt inte gör något om jag inte går till gymmet en dag eftersom jag mår bra i mitt hjärta. 

 

En relativt ny bekant till mig har börjat försöka sprida " #sizelycklig " och det är det jag vill uppnå, att kunna stå i bikini och må bra, skit samma om jag går upp 5 kg eller ner 5 kg. Jag vill fortsätta proklamera detta underbara härliga tankesätt. Att man är fin som man är, att man måste fokusera på den mentala biten och inte enbart den fysiska. Även det att det är okej att tycka att man är snygg, det är okej att vara stolt över den man är. 

 

Jag kom nog in på ett litet sidospår här skulle jag vilja säga, men ett vettigt sådant ;) 

 

Jag har alltid varit väldigt aktiv, har sysslat med hästar och hundar och i princip alltid rört på mig. 

Förra våren började jag träna kick/thai boxning. OMG! Jag blev frälst! Sjukt underbar sport och klubb! 

Jag tränade på ganska bra i början och i vintras escalerade träningen, ett gymkort investerades och det blve träning ca 3-5 ggr i veckan. (varierande teknik med fys, dock mycket fokus på konditionen då ja har vääärldens sämsta). 

Teknikerna började sitta och jag kände att

"Nu jävlar är ja på G, nu jävlar ska jag visa att jag kan något, att jag med kan vara bra på något." 

Ahh...justdeva! I februari fick jag muskelbristningar i min axel...6 veckors vila utan ansträgning av axeln (japp, det kan ha förvärrats av att jag råkade träna ändå) efter dessa lååååånga veckor va de äntligen dags,men fy satan va dåligt det gick, jag hade tappat konditionen,kordinationen och det viktigaste, motivationen. Allt gick segt och inget satt som det skulle, jag valde då att inte träna de gånger som var kvar innan sommar uppbehållet och fokusera på min mentala bit lite till. 

 

Nu har det mest blivit lite promenader, men jag har sagt att nu när flytten börjar komma i ordning ska konditionen komma tillbaka, och även bygga på min styrka. För mitt psyke mår så otroligt jävla mycket bättre av att få träna, jag är lyckligare och min familj blir lyckligare (eftersom de slipper mina utbrott) 

 

Så om någon n läser detta, lämna gärna en kommentar om hur ni hittar motivationen att röra på er. 

Alla tips mottages ! ;) 

 

Näpp, nu har jag skrivit en hel novell här. Nu blir det Underworld och sängen så laddar vi får jobb i morgon. 

Peace!