Usch, just nu känns det som att allt jag tar på bara kan gå sönder när som.
Var ute igår och träffade på mitt ex, det blev en stor scen och han sa saker som verkligen sårade. I vanliga fall blir jag sällan arg, eller jag blir irriterad men brukar vanligtvis hålla detta inom mig. Men i natt fick jag nog av falska påståenden och påhopp och bara släppte lös allt jag har känt sedan vi flyttade isär. Var så arg att jag inte minns vad jag sa exakt. Stod 3 cm från hans ansikte och skrek. Skäms för att jag släppte allt så totalt, men det var så jävla skönt samtidig, befriande Att tappa kontrollen så totalt. Kanske är ett tecken på att jag inte ska hålla mig så kontrollerad i vissa fall? Det var så skönt att för en gångs skull inte vara den lugna och samlade,att få vara den teatraliska martyren, att få strunta i vem som ser eller hör. Utan att som jag i vanliga fall alltid gör börja gråta.

Min "gurka" och jag har haft en fantastisk dag, och tagit steg fram som kändes naturliga och rätt. Jag är fortfarande rädd för att gå för fort fram och för att bli sårad igen. Men det här känns....bra liksom. Är bara orolig eftersom jag har en tendens att förstöra allt som är bra. Jag vill verkligen att det här ska fungera och ska göra allt för att det skall göra det. Men det här blir nog bra. Lire lätt panik över jobbet då de strular samt hela starta företags skiten. Men jag löser det och jag får faktiskt misslyckas!